Pappa förlåter av W Livingston Larned

Erics pappa Anders vill gärna dela med sig av en text som han tycker är väldigt fin och som har en sensmoral som han känner att alla nog behöver blir påminda om ibland. Är det fler föräldrar i klassen som vill dela med sig av texter, artiklar eller böcker ni läst kan bloggen vara ett bra forum för detta. Dela också gärna med er om ni varit på någon rolig utställning eller gjort annat intressant med era barn som ni kan rekommendera till andra föräldrar.

Texten heter Pappa förlåter av W Livingston Larned


Pojken min, jag säger det här medan du sover med en liten labb under kinden och de blonda lockarna fastklistrade på din fuktiga panna. Jag har smugit in på ditt rum ensam. För några minuter sedan när jag satt och läste tidningen i biblioteket, svepte en kvävande känsla av ånger över mig. Skamset kom jag till din säng.

Det här är vad jag tänkte, min pojke: jag hade varit arg på dig. Jag hade skällt ut dig när du klädde dig för att gå till skolan därför att du bara hade gnuggat ansiktet med handduken. Jag gav dig en uppsträckning för att du inte hade gjort rent dina skor. Jag skrek ilsket åt dig är du slängde några av dina saker på golvet.

Vid frukosten fann jag också många fel. Du spillde. Du kastade i dig maten. Du satte armbågarna på bordet. Du tog för mycket smör på smörgåsen. Och när du sprang iväg för att leka och jag var på väg till tåget, vände du dig, vinkade och ropade: ”Hej då pappa!” Men jag rynkade ögonbrynen och svarade: ”Räta på axlarna!”

Sedan började alltihop om igen på kvällen. När jag kom gående på trottoaren fick jag syn på dig där du låg på knä och spelade kula. Det var hål på dina strumpor. Jag förödmjukade dig inför dina kamrater genom att låta dig gå framför mig hem. Strumpor är dyra – och om det var du som behövde köpa dem skulle du vara mer försiktig! Tänka sig att höra sådant, från sin pappa!

Kommer du ihåg en stund senare när jag satt och läste i biblioteket, hur du kom in så försiktigt, med en sårad blick i ögonen? När jag såg upp från min tidning, irriterad över att bli avbruten, tvekade du vid dörren. ”Vad vill du?” fräste jag.

Du sade ingenting, utan sprang emot mig i ett stormanlopp, slog dina armar runt min hals och kysste mig och dina små armar spändes i en tillgivenhet som Gud låtit blomstra i ditt hjärta och som inte ens hänsynslöshet kunde föröda. Och sedan var du borta, springande uppför trappan.

Pojken min, det var strax efteråt som tidningen föll ur min hand och en skrämmande, kväljande känsla kom över mig. Vad är det för vana jag håller på att skaffa mig? Vanan att hitta fel, att förebrå – det var min belöning till dig för att du är en pojke. Det var inte så att jag inte älskade dig; det var så att jag förväntade mig för mycket av din ungdom. Jag mätte dig med mina egna år som måttstock.

Ty det finns så mycket som är gott och fint och äkta i din själ. Ditt lilla hjärta är lika stort som själva gryningen över de öppna fälten. Det visade du med din spontana impuls att rusa in och kyssa mig godnatt. Ikväll är det blott detta som betyder något, min pojke. Jag har kommit till din bädd i mörkret, och jag har knäfallit här, så skamsen! Det är en klen gottgörelse; jag vet att du skulle inte förstå det här om jag berättade det för dig när du är vaken. Men imorgon kommer jag att vara en riktig pappa! Jag skall vara kompis med dig och lida när du lider och skratta när du skrattar. Jag skall bita mig i tungan när jag blir otålig. Jag skall säga till mig själv som en ritual: ”Han är ju bara en pojke – en liten pojke!”

Jag tror nog att jag föreställt mig dig som en man. Men när jag nu ser dig, min pojke, trött och ihopkrupen i din säng, då ser jag att du fortfarande är ett barn. I går låg du i din mors armar med huvudet mot hennes axel. Jag har begärt för mycket av dig, alltför mycket.

Ovanstående text är hämtat ur boken ’Hur du vinner vänner och påverkar din omgivning’ av Dale Carnegie, utgiven 1937.

Sensmoral: Istället för att fördöma människor, försök förstå dem. Låt oss försöka komma underfund med varför de gör som de gör. Det är mycket mer spännande än att kritisera och det skapar sympati, tolerans och vänlighet. ”Att förstå är att förlåta. Att förstå allt är att förlåta allt”.